För sju månader sedan blev jag mamma för andra gången. Jag hade en helt fantastisk förlossning och jag svävade på rosa moln i flera dagar efteråt. Men de rosa molnen blev snart ett kolsvart mörker som inte ville försvinna.
Baby blues hade jag ju hört talas om och känt av lite efter min första förlossning, men den här gången gick det inte över. De ångestfyllda dagarna blev till veckor och sedan månader. Ordet “borde” spökade mycket i mitt huvud och även om jag inte ville jämföra mig med andra mammor och samhällets förväntningar av mig så kunde jag inte låta bli.
Jag borde ju vara lycklig. Jag borde tycka om att amma. Jag borde njuta mer av den här tiden. Jag borde lämna lägenheten och vilja boka in babysim, långa vagnpromenader och att sitta på uteserveringar i solen med andra mammalediga. Men det ville jag inte.
Jag kände så mycket skuld och skam över mitt mående och min icke befintliga lust och ork så det resulterade i att jag stängde in mig ännu mer i mig själv och tryckte ner alla otäcka känslor.
Men samtidigt var jag lyckligare än någonsin. Jag var så otroligt förvirrad av mitt pendlande känsloregister och att jag kunde känna sån stark villkorslös kärlek, eufori, lycka och harmoni – men samtidigt vara ångestfylld och tom. Vad var det som pågick? Alla andra verkade ju klara mammarollen galant, så varför var det så svårt för mig?
Efter att bli blivit runtskickad till olika mottagningar, läkare, mammacoacher och psykologer så fick jag till slut en akuttid inbokad till en psykolog- och läkarmottagning.
“Jag måste stoppa dig där” säger psykologen efter några minuter. “Det här är en mottagning för barn och unga, jag vet inte varför du blev hitskickad?”
Då kraschade jag totalt. Det blev för mycket. Det kändes som att ingen ville hjälpa mig med mitt mående och till slut tog den lilla, lilla kämparglöd jag hade kvar slut.
Jag har nu haft min förlossningsdepression i snart ett halvår och har provat olika behandlingar, verktyg och metoder. “This too shall pass” är ett mantra jag har haft med mig de senaste månaderna och även om jag fortfarande mår dåligt, så går det faktiskt åt rätt håll.
Jag tar den här kampen så mina döttrar slipper ta den när det är deras tur att få barn. För alla nyblivna mammor där ute, med eller utan förlossningsdepression. Ni som också sitter i soffan hela dagarna. Scrollar på instagram och jämför er med alla andra mammor som verkar ha det så bra. Ni som har ångest. Ni som inte har duschat på flera dagar. Ni som inte orkar träffa folk. Ni som gråter i tystnad.
Ni är inte ensamma. Jag ser er. Jag hör er. Min kamp är er kamp. Och vi förtjänar att få hjälp.
Ellinor Otter är mamma till två barn och driver instagramkontot @ellinorotter
Vill du också dela med dig av tankar och känslor kring mammarollen i Mothr? Skriv till oss på redaktion@mothr.se!
