My Westerdahl är tvillingmamman som krigar för kvinnors rätt att slippa banta. Vi inspireras av hennes mod och kämparglöd och hennes engagemang mot viktdiskriminering.
–Min mission är att med hjälp av modern vetenskap krossa myter kring vikt och ätande och hjälpa kvinnor att tycka om sig själva lite mer, säger My.
Vad kommer ditt driv ifrån?
–Jag har blivit mobbad och diskriminerad i hela mitt liv på grund av min vikt. I högstadiet gick det så långt att det blev rättegång. I vuxenlivet bemöter andra vuxna tjocka människor som att de är lata, som inte går ner i vikt. Idag vet vi att alla föds med olika förutsättningar och att viktreglering är mycket mer komplicerat än kalorier. När jag slutade att plåga mig själv med olika bantningsprogram och lärde mig tycka att min kropp är schysst, så slutade jag ta skit. Det sprider jag vidare till andra kvinnor. Tjocka människor skäms och hatar på sig själva så att det inte är klokt!
Kvinnors kroppar har alltid varit något som samhället haft åsikter om, varför tror du att det är så?
–För att människor som känner att de duger inte är lönsamma. Så länge vi känner att vi är fel kommer vi alltid köpa olika lösningar och produkter. Vår ekonomi är beroende av vårt självhat.
Varför är övervikt ett så omdebatterat ämne?
–Samhället tenderar att ge enkla lösningar på komplexa problem. Har man aldrig varit tjock förstår man inte vad det innebär att alltid slåss mot kroppen. Det finns seglivade myter om den tjocka människan, som att vi inte tränar eller äter bra. Många av oss tjocka tränar regelbundet och äter bra och är tjocka ändå. I media får du aldrig se den lyckliga tjockisen som lever ett normalt liv, betalar skatt och har familj. Vi framställs som bördor, som kostar samhället pengar och som är deprimerade och olyckliga. Alla dessa hemska fördomar bär människor med sig.
–Forskning visar att inte alla tjocka är sjuka och bör därför inte behandlas som det heller. Det är viktigt att kunna tänka två saker samtidigt, att den tjocka kroppen är en statistisk riskfaktor för sjukdom, men att vi faktiskt inte har särskilt bra verktyg idag för att krympa människors kroppar permanent. Den absoluta majoriteten som gör viktresor går upp i vikt igen. Tills vi har bättre verktyg behöver tjocka få leva fredade liv där de inte förväntas banta för att få lov att existera.
Du tvingades själv banta som barn. Hur var det att växa upp så?
–Det skadade mig på djupet. Så som barn-obesitasvården ser ut idag är den en skandal. Redan vid nio års ålder utvecklade jag ångest. Dessutom skadade det hela vår familj eftersom vården skammade mina föräldrar och trodde att de ljög när de berättade om vad jag åt och hur jag rörde på mig.
–Tittar vi på resultaten vården levererar så inser vi att de måste göra annorlunda. Vi ser också att ätstörningar kryper ner i åldrarna och där bär vården ett stort ansvar i och med sitt plumpa sätt att hantera barns vikt på.
Du är själv mamma till tvillingar idag, men resan dit var inte enkel. Vill du berätta?
–Jag hade bantar ner mig 95 kilo och slutade få mens. Min kropp var så utsvulten att den inte orkade framkalla ägglossning. Vi försökte i fyra år med olika metoder, men ingenting funkade. När vi tillslut kom till IVF bad de mig banta två kilo och då fick jag nog. Så vi gav upp, jag gick upp 30 kilo och började menstruera regelbundet och blev gravid på naturlig väg.
Hur ser du på din egen barndom nu när du själv är mamma? Vad är det viktigaste du vill ge dina barn?
– En barndom fri från vikthets. De kommer aldrig se mig banta eller höra ett ont ord om min kropp.
–Herregud, min livmoder är ju en magisk portal som gör själar till människor! Vem är jag att säga dumma saker om henne?
MY WESTERDAHL
GÖR: Instagramkreatör och civilingenjör
MAMMA TILL: Tvillingarna Rut och Bo
LIVSMOTTO: Det ska vara GÖTT att leva!
FÖLJ: @mywesterdahl.se
”Vår ekonomi är beroende av vårt självhat”
Vilka reaktioner möter du när du berättar om dina erfarenheter?
–Jag får mest positiva reaktioner. Det är den största gåvan i mitt liv – alla fina meddelanden från människor som berättar att de scrollar i mitt flöde och läser bland mina poster när de mår dåligt. Då känns det som att jag gör något bra.
–När jag dör vill jag ha hjälpt människor att leva bättre liv, där de tycker om sig själva lite mer. Det är mitt mål och det enda som räknas.
–Det negativa kommer framförallt från gymkillar. Jag vet inte vad det är hos mig som triggar gymkillarna. De tål mig inte. Men jag tänker att jag kommer aldrig kunna vara en gymkille. Och de kommer aldrig kunna vara jag. Så lev och låt leva!
Till sist: Vilket är ditt bästa jultips?
–Som uppväxt i dysfunktion skulle jag säga en vit jul. Att bli nykterist själv är det bästa jag gjort för mig själv, efter att ha slutat banta. Barnen är det viktigaste vi har och kan vi ge dem närvarande föräldrar och en trygg kväll i samkväm, betyder det mer för dem än alla prylar i världen.
